Dag två är alltid värst…

Dag två är alltid värst…
I alla fall när det gäller träningsvärk. Men åhh så efterlängtad denna träningsvärk är. Äntligen!

Allt började i somras när vi fick veta att vi skulle få en liten bebis. Något som vi blev oerhört glada över. I samma veva som den där efterlängtade bulan på magen började visa sig så började jag också inse att träningen inte riktigt kunde köras på som innan. Separation av magmuskulatur, obehagskänsla vid hopp, allmän trötthet och till slut också en rygg som började ge upp tvingade mig att successivt skala träningen mer och mer. Men, jag hade ändå tur och kunde fortsätta träna genom hela graviditeten. Tanken var också hela tiden att jag skulle vara tillbaka bland skivstänger, kettlebells och riggar in no time efter förlossningen. Men, där fick jag snabbt inse att så skulle det inte bli.

Den 14 februari kom vår lille kille till världen. Frisk och stark precis som alla föräldrar önskar. Men, förlossningen gick inte helt som jag hade önskat och tyvärr blev det ganska komplicerade förlossningsskador och läkningen skulle troligtvis ta lång tid. Alltså skulle det ta lång tid innan jag fick börja träna igen. Nu var kanske inte Crossfit och träning något jag prioriterade exakt just då. Men det tog inte speciellt lång tid innan längtan efter träningen blev väldigt stark. Men inte bara träningen som sådan utan också hur min kropp har känts tidigare. Känslan att man klarar sin vardag utan begränsningar, känslan av att vara stark, smidig, uthållig och rörlig. Jag ville tillbaka till den jag var innan graviditeten.

Jag fick träffa diverse läkare och även en fysioterapeut som gav mig rehabövningar jag kunde köra igång med ganska omgående. Relativt snart började de ge resultat och vid ett återbesök hos läkaren 5 veckor efter förlossningen visade det sig att läkningen hade gått över förväntan och jag fick klartecken att så sakteliga börja träna igen! Halleluja!

Men då slog det mig… Vad gör jag nu? Vad får jag göra? Vad kan jag göra? Vad ska jag fokusera på och hur snabbt får jag gå fram egentligen? Jag må ha en del erfarenhet av träning och coachning, men nu var jag ute på okänd mark.

Så jag gjorde det varje vettig människa bör göra. Jag bokade en Goal Review. Det är troligtvis det smartaste valet jag någonsin gjort. Direkt skrev vi upp vilka mål både på lång sikt (3 år) och på kort sikt (3 månader) med ett antal mål däremellan. Därefter började vi testa. Vi testade ett flertal dragrörelser, höftens stabilitet och även magmusklernas återhämtning. De visade att utgångsläget var bra och det finns goda förutsättningar för att fortsätta träna. Sån lycka!

Kände jag då… Idag är det alltså dag två och träningsvärken från helvetet är här. Men om jag ska vara ärlig så är jag rätt lycklig ändå 🙂 Jag utgår från att det bara är att vänja sig för det här är bara början.
/ Sarah
PS. Jag tänkte att jag ska skriva lite om min träning och min väg tillbaka efter min förlossning. Det vore superkul om ni andra också ville dela med er av er träningshistoria efter era förlossningar. Och om någon har några frågor, snälla ställ dem! Antingen direkt i gruppen eller skicka ett DM till mig!