Cecilia berättar sin historia

I veckan fick vi det här mailet från Cecilia H. Hennes historia i sig är smått fantastisk, men hennes reflektioner och tankebanor är än mer imponerande. Mailet talar för sig själv.

”Hej Medis.

Här kommer ett långt och kanske lite förvirrat brev, men jag känner att ni är så engagerade i oss som tränar på CrossFit Medis att jag är lite skyldig att höra av mig. Har läst de senaste mailen ni skickat ut om bokning av Goal review, ”Vad står på din lapp?” och ”Hur ska det kännas för att du ska utvecklas rätt?” mm.
Min första tanke har varit att jag just nu bara är ”nöjd” med att jag går att tränar. Jag orkar inte ens tänka på ett mål eller vad som motiverar mig eller ens om jag utvecklas. Självklart har jag önskemål om var min träning ska ta mig (mindre ont hela tiden, orka leka med min hyperaktiva 2,5 åring mer, se snygg ut på mitt bröllop nästa år mm. mm.).
Vi spolar tillbaka lite.
  • Jag har missbrukat min kropp under många år. Tränat kortsiktigt. Inte tänkt på konsekvenser. Inte lyssnat. Stängt av.
  • Har spelat Amerikansk fotboll under många år, först med killar och sedan en come-back när det startades upp en tjejliga.
  • Jag var duktig och älskade att vinna, vilket vi gjorde, mycket.
  • Det var så fruktansvärt kul!
  • Att spela var kul dvs.

Alla skador och den påfrestning jag utsatte min kropp för som den inte var gjord för, det var mindre kul.

  • 6 knäoperationer.
  • Diskbråck i nacken.
  • Blåsta ledband och muskelfästen i foten.
  • Ryggrad som är böjd där den ska vara rak och rak där den ska vara böjd.
  • Hjärnskakningar.
  • Saker som hoppat ur led.
  • osv osv.
Fyllde 40 år och insåg att det här håller inte. Det funkar inte att ha ont hela tiden bara för att det är kul ett par timmar i veckan.
Så jag la av och började på bikram yoga. Helt fantastiskt. Det var varmt, det var sjukt jobbigt men efter passen mådde kroppen bra.
Och det bästa, det gick inte att tävla i. Det enda man kunde fokusera på var sig själv och sin kropp, just nu.
Sedan kom livet emellan. Barn, förlossningsskador, jobba och ha barn, utbränd sambo, noll prio av mig själv.
Kom igång med yogan igen, men kände att min kropp behövde mer uppbyggnad för att rent fysiskt sett orka med att ha ett barn, så jag hittade er 🙂
Tillbaka till mål och önskemål. Har funderat massor och kommit fram till att jag inte vågat sätta mål för att jag är rädd.
Rädd att jag dels ska hamna tillbaka till gamla vanor med träning där jag slutar lyssna på vad som är bra för min kropp just nu utan bara stänger av och gör vad som krävs för att jag ska lyckas (träna skadad, träna sjuk, träna för tungt), men även rädd för att misslyckas.
Ger man inte 100% har man alltid ngt att skylla på/gömma sig bakom om man misslyckas.
Men så i morse när jag kom till jobbet efter att ha kört 06:00-passet dök denna bild upp som minne i mitt Facebook-flöde:
Det här är min fot dagen efter SM-finalen 2012. Skadade mig i andra spelet men tok-tejpade den och bet ihop resten av matchen.
Och två tankar dök upp:
1. Vilken jävla idiot jag var som spelade en hel match på denna.
2. Vilken jävla vilja jag hade som spelade en hel match på denna.
Idioten är jag tydligen inte längre (även om jag tampas med ”lyfta-för-tungt” djävulen de flesta pass) för jag försöker ju verkligen tänka och känna efter när jag tränar. Anpassa mig efter hur min kropp mår just nu och i vilket (o)form den är i nu.
Men framför allt, vad har hänt med den där viljan? Jag brukade ju ha en vilja av stål som såg till att jag gav 100% för att uppnå mina mål.
Blev så pepp. Nu blir det att satsa. Men satsa klokt.
Sååå när har du tid för ett goal review möte??
Här ska sätta mål GDI!!
Tack.
/C”
Oavsett om du är medlem eller ej vill vi hjälpa dig. Boka en möte med oss på crossfitmedis.bokadirekt.se

//Oskar