Det blir inte alltid som man tänkt sig…

Som de flesta i världen tänkte jag “Nytt år, nya möjligheter!” för några veckor sedan. Jag började planera 2019 och var faktiskt ganska nöjd med min plan. En utmaning jag gett mig själv är att spendera mer tid i naturen och träna mer regelbundet, så därför ska jag vara med i en multisporttävling i sommar. Det är verkligen helt nytt för mig så det ska bli spännande.

Min träning under 2018 har inte varit så kontinuerlig och omfattande som jag önskat. Den har till och med varit helt frånvarande under ganska långa perioder. Nu gräver jag inte ner mig på grund av det på samma sätt som jag inte heller höjer mig själv till skyarna när jag tränar kontinuerligt.

Jag är inte min träning. Jag är inte en CrossFit:are. Jag undviker i så stor utsträckning som möjligt att titulera mig som någonting. För helt plötsligt behöver jag leva upp till någon godtycklig standard, både från mig själv och från andra. Det kan vara jobbigt nog att träna och att leva hälsosamt, men måste jag också göra det på “rätt sätt” blir det ännu krångligare. “Är jag tillräckligt CrossFit:ig?”Och i samma sekund som jag är någonting blir det väldigt svårt att också vara något annat. Jag har träffat väldigt många “CrossFit:are”, “yogis/yoginis”, “triatleter” och “löpare” men aldrig någon som sagt att hen är en “löpare och CrossFit:are” trots att hen både springer och tränar funktionell träning.

Träning är något som jag gör för att må bra och för att kunna ta del av livets alla utmaningar och möjligheter. För att ge mig själv en flygande start på det nya året åkte jag och min dotter till gymmet på nyårsafton för att träna och leka. Oknutna skor, bollkull och ett “litet” snedsteg ledde till att jag trampade snett. Ganska rejält.

Bilden nedan visar hur foten såg på nyårsdagen och drygt en vecka senare ser den i stort sett likadan ut men nu i regnbågens alla färger. Min fina träningsplan för 2019 fick skrotas innan 2018 ens slutat. Visst är det surt  men jag kan inte göra så mycket åt det förutom att knyta skorna framöver…därför satte jag på mig mina superhjälte-strumpor i lördags, haltade till gymmet och pratade med coach Harry om min begränsning. Passet var en partner-workout. Med Harrys hjälp kunde rörelserna anpassas för mig, trots att min partner Ryan gjorde mest arbete. Det hade dock inte med min skada att göra. Han är helt enkelt i bättre form än jag haha.

Så misströsta inte om 2019 inte börjat som du önskat. Sätt bara på dig dina superhjälte-strumpor så kommer det gå bättre. Du är bara ett träningspass, en måltid eller en god natts sömn ifrån att startat en ny vana. Glöm bara inte att knyta skorna…

//Oskar