Bamsekramar och High Fives från Honduras

Hej underbara Crossfit Medis,

Jag vill att ni ska veta att jag tänker på er och saknar er. De senaste veckorna lite mer än vanligt.

För ganska precis ett år sedan fick jag en solig eftermiddag ett samtal med erbjudande om drömjobbet. Inom den första timman, efter några glädjehopp och telefonsamtal med mamma och mina två bästa vänner, googlade jag ”crossfit tegucigalpa”. Några träffar, pjuh. Jag kunde andas ut. Det verkar finnas Crossfit i Honduras. Som en del i förberedelsen inför flytten kontaktade jag de två boxarna jag hittade i mina googlingar. Jag lovade mig själv att det fick gå max två veckor till jag satte fötterna innanför en av boxarna. Men så blev det inte. Hindren och ursäkterna kom, både de giltiga och de ogiltiga. Det blev för krångligt innan jag skaffat bil, landet hamnade i valkaos och undantagstillstånd. Vi hade utegångsförbud. Jag fick vänner och la mig alldeles för sent om nätterna många av veckans dagar, vi åt och drack gott. Jag reste så mycket jag kunde, samtidigt som jag försökte lära mig ett nytt jobb. ”Äsch, det är ingen idé att börja nu, jag ska ju ändå vara borta i några veckor om två veckor”.

Tiden gick och jag började känna att jag inte kunde säga att jag ”håller på med crossfit” längre. Och varje gång jag bestämde mig för att ”nu händer det” återkom jag till problemet: Vilken box väljer jag? Innan jag kom hit hade jag bestämt mig för att börja på box 1, de hade nämligen svarat när jag mailade dem innan jag flyttade till Honduras. Väl på plats började rekommendationerna och avrådan att hagla. De löd ungefär såhär:

Box 1: Ruffig och cool garagebox, billig och med bra stämning. Avslappnad. Men också fokus på att lyfta så tungt du bara kan, teknik är inte så viktigt. Stora grupper.
Box 2: Fräscha lokaler, bra utrustning och utbildade coacher. Men väldigt dyr och snobbig. TV-stjärnorna och de rika går där. ”Alla blir inte accepterade och insläppta i gänget.”

Beslutet var inte lätt. I jämförelse med Crossfit Medis – den fantastiska stämningen, en box där verkligen alla är välkomna, med proffsiga coacher, som lär ut och rättar till, där teknik och säkerhet kommer först, där vi svettas, skrattar och utvecklas tillsammans – så kändes ingen av de två boxarna lockande. Avgörandet kom när två bekanta sa ”om du har kört riktig Crossfit tidigare, då är det bara box 2 som gäller, på alla andra ställen kommer du att bli besviken”.

Så en tidig morgon för tre veckor sedan parkerar jag min bil utanför EREI Crossfit. Framför mig ser jag ett fullt utrustat utegym, där hänger ringar och rep, det finns pullup- och squats rack, peg boards på väggarna, jag ser en släde. Inifrån hör jag det bekanta ljudet av skivstänger som dunsar. Helt plötsligt är magen full av fjärilar.

Coach Mike hälsar mig glatt välkommen. På mitt första pass med 06:30 gänget är det jag och åtta grabbar med överarmar lika stora som mina lår. Alla kan göra handstand push-ups, chest to bars och lyfter ofantliga mängder. Det är regnsäsong nu och luften känns lika fuktig och varm som i tjejernas omklädningsrum intill originalet. Passet börjar. Vi kör tabata-intervaller som uppvärmning, följt av 2000 m rodd. Sedan är marklyft på schemat och passet avslutas med en svettig wod på 15 minuter. Efteråt ligger jag lycklig på golvet och kämpar efter luft. Jag vet att jag är tillbaka. Pass nummer två bjuder på Filthy fifty. Under helgen kan jag varken gå upp eller nerför trappor, ta mig ur sängen eller in i bilen, sätta mig på toaletten, eller lyfta vattenglaset till munnen. Jag får skylla mig själv som hållit mig borta från Crossfiten under åtta månader.

EREI betyder styrka på garifuna, som är ett minoritetsspråk i Honduras. En av boxens coacher är Joel Bran som är trefaldig regionals atlet och som i år för första gången ska vara med i Crossfit Games (Masters 35-39). Han skickade mig ett ”tjenare, hur går det för dig?”-meddelande för några dagar sedan.

Jag har fortfarande lite anpassning kvar att göra innan jag känner mig helt hemma på min nya box. Vad alla redskap och vikter heter på spanska har jag inte hundra procent koll på och jag är riktigt förvirrad när jag försöker förstå hur mycket jag sätter på stången då jag inte vant mig vid att räkna om från kg till lbs än.

Som tur är har jag inte märkt av den där snobbigheten som jag blev så varnad för. Istället har jag fått ett varmt välkomnande av alla. Jag kör Crossfit Medis-style och langar fram handen och hälsar på alla som jag inte träffat tidigare. Mitt nya 06:30-gäng charmar mig alltmer för varje dag även om de såklart aldrig kommer att kunna ersätta mitt saknade 07-gäng på Medis. Och coacherna Mike, Eddie och Daniela kommer aldrig att ersätta Kalle, Anter och Oskar. Men Crossfit är trots allt ändå Crossfit, oavsett var en är i världen.

Bamsekramar och High Fives från Honduras!

/Amanda Almström

Dag två

John Ardelius

++

Marie Jonsson

Du gör mig stolt och tacksam

På återseende

Under utbildning

Jonas Ohlsson